En blå bok

"En blå bok" er enten stor humor eller vanvid. Strindberg forsøger for eksempel at bevise, at kileskriften ikke er skrift, men sprækker eller fuglespor i vådt ler.
Svenska Dagbladet skriver:
Till August Strindbergs obändiga geni hör hans förmåga att förleda läsaren. Det märkvärdiga med essäerna i exempelvis ”En blå bok” från 1907 är att man gång på gång blir bedragen, men hela tiden är medveten om det. Man står under författarens överinseende, och ändå känns det försåtligt att gå vidare. Ofta slutar det med att läsaren får syn på sig själv och sina fördomar, Strindbergs metod är närmast sokratisk.
Det kanske mest briljanta stycket i ”En blå bok” handlar om kornknarrens existens. ”Känner du någon som har sett honom?”, frågar Läraren sin adept Johannes, där de går en sommarkväll mellan klövergärden. ”Nehej”, svarar Johannes. Men om nu kornknarren ändå existerar: hur kommer det sig att den, som inte kan flyga eller ”flyger mycket dåligt”, flyttar till Italien på hösten? Om man räknar enligt Alfred Brehms mönster, skriver Strindberg, ”så skulle det finnas fem millioner kornknarrar på våren, och efter det han lägger 7 till 12 ägg om sommaren så finnas 35 millioner kornknarrar i vårt land om hösten. Skulle man inte se dessa när de flyga eller vandra över Öresund?” Eller när de ”går genom Tyskland, vandrar över Alperna eller genom Sankt Gotthards tunnel?”. Under Strindbergs hand förvandlas kornknarren till metafysik – onekligen ett bravurnummer, förklätt till ett stycke vetenskap.
Med grundmurat förakt inför auktoriteter och ”vetenskapsbrackor” skrider Strindberg med gott humör till verket. Han vetenskapar hellre än bra, och ofta mot bättre vetande: kornknarren existerar alldeles bestämt, den är en utmärkt långdistansflygare och övervintrar i Afrika. Ändå är man lockad att ge Strindberg rätt. Den retoriska tonen är så övertygande, och författaren tar som alltid sig själv och sin sanningslidelse på största allvar. Strindbergs forskarmödor blir genom denna dumdristighet närmast tragikomiska. Det gäller i synnerhet de alkemiska experimenten och den egensinniga språkforskning han i upprepade perioder försökte sig på. Allt blev till en ursinnig jakobskamp. Redan titeln på ett av Strindbergs sista arbeten röjer företagets hopplöshet: ”Kinesiska språkets härkomst”