Dappoi che il canto s'è mutato in ghigno,
E vizio non discerpi ove non rida
E dottamente grondi di maligno,
Dappoi che tempio al Vero unico è Mida,
E che il cantor de l'amorosa scienza
In soli iconoclasti il còr confida,
O Satira, te invoco: e te, o Prudenza,
Toga sdruscita e inutile, rigetto,
E sulla cetra, in libera cadenza,
Tintinnire farò l'ira del petto.
Gör som tusentals andra bokälskare
Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få fantastiska erbjudanden och inspiration för din nästa läsning.
Genom att registrera dig accepterar du vår personuppgiftspolicy.Du kan alltid välja att avsluta prenumerationen.
